Post-tenta tankar

Hejsan,

Nu är man tillbaka i bloggsfären igen och har dragit diverse djupa andetag för att fira att D:2 tentan var över. Det slog mig – både före och efter tentan – hur stressad man ibland känner sig inför hemtentor, tentaplugg, tentaskrivningar, inlämningsuppgifter, observationer, WAIS-testningar, intervjuer och personlighetsbeskrivningar och tentaresultat. Jag har frågat mig varifrån denna stress härstammar och har idag funderat lite. Förhoppningsvis kan man kanske känna igen sig i dessa tankemönster – i annat fall är det roligt att få plita ner det på papper.

För det första är det nog inte så konstigt att vilja vara en högpresterande psykologstudent; det är ett framtidsyrke som kräver mycket flexibilitet, uttrycksförmåga. Intoningsförmåga, djupa kunskaper och en perceptionsförmåga sällan skådad. Klart man vill kunna leva upp detta och inte konstigt att nervositeten spelar sina spratt när det väl är dags för examination av något slag. Med tanke på att programmet inte bara består av teoretiska moment utan har många praktiska inslag så blir det hela som någon slags funktionsbedömning. Trots att momenten är en chans till övning så blir det som att det är ställt på sin spets.

För det andra är man som psykologstudent ofta väldigt högpresterande från början: man har gått ut med allting från 5.0, 20.0 i gymnasiebetyg eller fått ett toppresultat på högskoleprovet. Man är van att presterara – van vid att ha alla rätt på alltifrån musik till matte. Trots att vi inte har graderade betyg på psykologprogrammet och att gränsen till godkänt ofta är ganska låg tvivlar man ändå från och till på att man ska lyckas vid tenteringen. Ibland kan det kännas som att man oroar sig i onödan.   

Vad gör man för att varva ner efter en tenta – förutom att blogga? Läs nedan i mitt sista stycket J

Efter tentan känner man kanske igen uttrycken som man roterar i sitt eget huvud: ”efter tentan/uppgiften/personlighetsbeskrivningen/uppsatsen ska jag unna mig något”, ”jag ska hitta på något kul”, ”jag ska hem och sova” eller kanske till och med – ”nästa kurs ska jag plugga mycket mer”. Vad man än tänker så är inte post-tenta känslan det utmärkta tillfället att leva i nuet? Att få ta hand om sig själv lite; vare sig det handlar om att slå sig ner framför soffan och ta fram Sex-and-the city boxen, äta choklad och godis, se på lyxfällan(min personliga favorit) läsa en god bok, ta en god öl, ta ett långt bad, kanske träna. Alla dessa aktiviteter (finns många fler) är det perfekta tillfället att fira av en tenta (oavsett hur man kände att det gick) och för en gångs skull sätta sig själv i centrum. Prisad vare tiden mellan delkurserna.

/Sven        

Gruppobservationer

Vi har haft en del föreläsningar i gruppobservation. Gruppobservation innebär att man som utomstående observerar en grupp (konstigt nog) vilket kan ske på olika vis. En dimension är hur pass mycket observatören deltar i aktiviteterna. I den ena änden av spektrat, inte alls. Observatören är helt passiv och interagerar inte alls med gruppen. I den andra änden blir observatören del av gruppen och utgår ifrån det när den gör sina observationer. Det finns såklart fler dimensioner och varianter.

Tydligen har det traditionella sättet att observera grupper sina grunder i kolonialismen. Man skickade ut någon för att observera barbariska eller primitiva civilisationer och skriva ned hur de betedde sig. Det är ett uppifrånperspektiv – jag som elit och specialist betraktar er, och jag förutsätter att min begreppsvärld omfattar er, och att jag därför kan förstå er.

Senare har modernare teorier tillkommit som även tar upp hur gruppen påverkas av att den blir observerad och även att det faktiskt kan vara så att man inte förstår gruppens interaktion till fullo och att gruppen ska få tillfälle att ge feedback och att det är bland det viktigaste.

Men just denna dag var jag grymt arg och irriterad. Vilket jävla svineri alltihop är, tänkte jag, varför tror vi oss kunna förstå nånting, vara specialister, på andras tillvaro? För det är ju det som är grejen. Vi som människor vill bli specialister på andra människor, i likhet med läkarna som blir specialister på hur kroppen fungerar, exempelvis.

Skillnaden är att läkarna får sin bekräftelse på att de gör rätt utifrån hur det blir i kroppen efter behandling. Vi som psykologer får inte det, särskilt inte i en observationsstudie – eftersom att vi rör oss med begrepp och termer utifrån ett perspektiv som gruppen vi observerar kanske inte behärskar.

Även om vi omformulerar oss till ett förståeligt språk och tillfrågar gruppen kanske det återstår att gruppen själv kanske inte vet varför den uppvisat ett visst beteende? Kan vi då som utomstående stå för förklaringen? Jag kan tänka mig att gruppen mycket väl kan säga ”ja men det kan nog stämma” och köpa den förklaringen fast den inte alls i realiteten stämmer överens med hur det faktiskt ligger till – att ingen som vet har orden att förklara det med.

Vidare föreläste de om att vi måste göras uppmärksamma på vår förförståelse av hur saker och ting fungerar och även på hur vi påverkas av observationen. Jag tänker att vi måste kunna skärskådas, såklart. Men är det verkligen så vettigt att det är vi själva som ska göra det? Är inte det hela poängen med att vi observerar en annan grupp istället för att göra undersökningen med nån slags självrapportering? Vad är det som säger att vi har högre förmåga till självreflektion än den grupp vi observerar? Sist jag kollade var urvalet till psykologprogrammet baserat på högskoleprovet och betyg vilket korrelerar med IQ och inte självreflektion.

Svaret är såklart att vi blir utbildade i självreflektion. Vi går i terapi för det. Hela vår utbildning syftar delvis till att öka vår självmedvetenhet och förmåga till självreflektion. Så varför kan vi inte istället för att observera folkgrupper under en längre period (jag pratar inte om enskilda korttidsexperiment nu), låta en medlem av den grupp vi vill veta mer om genomgå en särskild form av terapi där individen ges verktyg till att beskriva sin vardag och via det få vår information? Individen har ju observerat sin miljö i hela sitt liv.

Det ligger nån sanning i det där att den som kommer från en viss miljö vet mest om det, att den som har haft det svårt också är den som kan beskriva det bäst. Freud hade en stormig barndom och skrev om barndomens betydelse, Zimbardo kom från en fattig familj och skrev om socialpsykologi, Maslow kom från en fattig miljö och grundade i princip positiv psykologi, alltså en inriktning som fokuserar på varför vissa klarar sig bättre än andra, Bourdieu gjorde en klassresa och skrev om klass och kapital, etc etc. Allihop har gjort en klassresa och tillskansat sig verktyg att beskriva någonting som de andra i samma miljö inte kunde beskriva med de verktyg som fanns tillgängliga.

Så kanske handlar det i grund och botten om stora klasskillnader och brist på insyn – de vi observerar vet ofta inte vilken utbildning vi har eller vilka krav vi har på oss. Det är det vi som vet bäst, på samma sätt som att de borde veta bäst hur de fungerar givet att de kan beskriva det. Det enda vi kan se som det är det som finns mellan oss – något mer eller mindre allmänmänskligt, något som är giltigt för båda parter, någonting som båda kan tolka utifrån var sina ramar. Någon som behärskar båda ramarna får då ett unikt perspektiv och, som jag tänker det enligt detta resonemang, är det den individen som kan dra mest nytta av observationsstudier.

Det som äter mig är hur mycket det ligger på individerna. Varför ligger det så mycket på dessa så kallade maskrosbarn att själva ta sig ur sina taskiga förhållanden och därmed bidra till mänskligheten? Varför jobbar inte samhället ännu mer för att öka utbildningen och minska klasskillnaderna? På så vis skulle fler av dessa individer fångas upp, bidra mer till framsteg inom olika ämnen, vilket i sin tur skulle effektivisera processen. Detta utöver alla de andra positiva effekter utbildning har på samhället i stort.

Det finns ju inom skönlitteraturen, människor som haft det för jävligt men klarat sig och skrivit böcker. Jag tror inte att man kan skriva en trovärdig bok om man inte på något vis kan relatera till innehållet. Jag ser inte varför dessa individer inte kan göra detsamma inom vetenskapen om de ges verktygen, självklart förutsatt att intresset finns där.

Hoppas att det fångade nån form av intresse. Det hela är är fyllt av en mängd mer eller mindre grundlösa antaganden och vitt spretande tankar med ganska smalt fokus. Ta det för vad det är, en vardagsfundering i föreläsningsmiljö! (Det är skitkul att studera)

/Sigge

Andra inlägget !

Tisdagen den 19/11 2010

Hejsan kära läsare,

Detta är mitt allra första blogginlägg någonsin – någonstans. Jag vet inte vad som fick mig att vilja börja.  Jag antar att jag tänker och funderingar mycket kring hur det är att vara en ung psykologstudent; en resa mot ett yrkesliv men också en livets resa med många viktiga hållplatser.

Jag går nu termin fyra och har gått igenom en del praktiska moment och har fått pröva på hur psykologarbetet kan se.  Inom ganska snar framtid väntar termin sex och kommande praktik och ibland kanske man känner att tiden går oerhört fort; man tappar bort sig själv på vägen och vill kanske inte tänka på de frågor som kanske ligger och skaver där långt borta i vårt förmedvetna. Med dessa menar jag saker som: ”kommer jag bli en bra psykolog”, ”kommer jag säga rätt saker”, ”tänk om jag gör fel”, ”tänk om jag skriver fel saker i utlåtanden” etc. etc. Listan kan  nog göras mycket längre.

Detta är frågor och funderingar som man kan ta med sig i sin egenterapi, men jag tycker också det kan vara viktigt reflektera om det tillsammans med andra. Tänk om det fanns två timmar på tisdagsmorgonen som kallades: ”frågor och farhågor inför psykologyrket” på schemat där man fritt kunde ventilera sina tankegångar och känslor inför att bli psykolog. Jag tror att man skulle hitta gemensamma funderingar och kanske bli lättad över att andra har funderat på samma saker. Jag tror att detta skulle vara jättebra!

Samtidigt är tiden under psykologprogrammet också en resa genom livet – som faktiskt också pågår utanför paradisområdets ramar. Kanske innebär det en första flytt hemifrån, en första förälskelse, nya vänner, nya intryck och nya perspektiv på saker och ting. Denna lista kan nog göras ännu lite längre än den förra, men poängen är att det blir mycket nytt som man måste förhålla sig till – och man är kanske inte alltid finner de där enkla och kloka svaren på en gång.

Syftet med detta första inlägg är inte att jag gör ett antagande om hur psykologstudenter i allmänhet tänker. Det är heller inte jag själv som har någon förlängd tonårsförvirring där jag krampaktigt försöker finna mig själv. Det jag vill få fram är att jag tycker att denna reflektion över psykologrollen och livet i allmänhet – om än skrämmande ibland – också har vart en oerhört positiv process för mig själv. Att nöta och blöta fram och tillbaka kan vara jobbigt, men jag är övertygad om att det är värt det i slutändan.  Att tvivla på sig själv ibland tror jag gör att man strävar efter utveckling i positiv riktning.    

Detta var som sagt mitt första inlägg här på termin fyra och jag tycker det är skönt att ha delat med sig av lite tankar kring livet och utbildningen. Kommentera gärna – både ris och ros, men framförallt: njut av livet och se fram emot ett spännande utbildnings/yrkesliv.  

/Sven    

Första inlägget!

Hej hallå!


Som övertrött psykologstudent på termin fyra i färd med att skriva det första inlägget på termin fyras studentblogg bör man kanske fundera på vart ribban ska läggas. Fast jag vet inte. Jag har aldrig bloggat förut. Jag följer inte heller aktivt några bloggar. Vad är en blogg? och vad är en ribba för en blogg? och vad ska jag egentligen skriva om?

Jag tänker så här: jag skriver ett inlägg när lite funderingar väckts kring det vi håller på att läsa just nu - när en tanke poppat upp i skallen som anknyter till det vi precis lärt oss. Det kommer kanske bli intressant för er som läsare av två anledningar: dels så får ni en inblick i vad det är vi läser och dels så kanske det ger nån form av inblick i vad det kan väcka hos åtminstone en av studenterna i kursgruppen. Vidare så blir det intressant även för mig eftersom att jag får ett gyllene tillfälle att sätta mina halvförvirrade tankar på pränt.

Så. Vad har hänt på sistone? På termin fyra läser man som ni kanske, eller kanske inte, vet, sociologi. Just nu är vi inne på den andra delkursen som handlar om socialpsykologi och grupparbete. Alltså: hur grupper, främst små men även större, fungerar. Vi lär oss även hur individer inom gruppen interagerar, samt hur grupper interagerar med varandra och hur individer blir påverkade av grupper.

Bland annat så igår, på en föreläsning med Andreas Lökken, nämndes ett specifikt gruppfenomen: "förekomsten av outgroup är en av de viktigaste faktorerna som styr självkategorisering". Det vill säga, en grupp, vilken som helst, är främst beroende av att se vad andra grupper INTE är för att själva definiera sig själva. Som exempel fick vi genomgå en övning. Vi skulle nämna olika outgroups i förhållande till psykologstuderanden, samt några epitet som tillskrivs grupperna. Efter inverterande kan man konstatera att...

Vi har inte dåliga kunskaper i psykologi, vi är varma men ändå proffessionella, vi har välförtjänt hög status, vi är inte för vänstervridna i våra politiska åsikter, vi ville bli psykologer och blev det också, vi är inte flummiga, vi vill rädda världen och vet faktiskt hur till skillnad från en viss annan yrkesgrupp, vi är inte biologistiska, vi är inte pengastinna eller statussökande, vi är inte naiva, vi är inte kedjerökare, inte arbetarklass, vi är underbetalda men inte offer, vi är ambitiösa och reflekterande, och vi är inte småkorkade.

Så efter denna övning i att klanka ned på andra och höja oss själva till skyarna etablerades och klargjordes vår självbild i rollen som psykologstudenter. Fantastiskt.

Det förde åtminstone mina tankar till vad som skulle kunna bli en av konsekvenserna, nämligen att om alla nya grupper skapas som reaktion på andra, så finns det kanske inte någon sann kreativitet? Vidare kom jag att tänka på en artikel som Johan på terminen under länkat en gång på Facebook.

Den handlade om en man som på 80-90-talet nån gång gjort ett musikaliskt alfabet och översatt kända klassiska kompositörers alster till det. Från det lyckades han klura ut matematiska algoritmer som han sedan matade in i en dator som sedan kunda slumpa fram musikstycken som lät som att de komponerats av exempelvis Bach. Vidare kunde han kombinera samtida kompositörers algoritmer för att skapa andra musikaliska verk som lät precis som nästkommande kompositörs. Hans datorprogram ifrågasatte på så vis allt vad kreativitet hette.

Jag tycker mig se en viss parallell, att ingenting nytt skapas som inte kommer från det gamla. Därför borde det alltså vara möjligt att se in i framtiden på gruppnivå till viss del; vilket också har visat sig i historien, särskilt den politiska. Just nu går vi (dessvärre) som bekant alltmer åt höger efter en lång lång period av vänster. Kanske är det just därför SD får så många röstare. De är inte som de andra partierna. De är nåt nytt, nåt annorlunda, nåt som står utanför den lite mossiga apparat som är svensk politik idag. Vad exakt de står för i övrigt är oviktigt verkar det som.

Men det skulle ju också innebära att man med hjälp av datorer kan förutspå vad människor kommer att vilja ha - vilket för kommersialismen skulle vara revolutionerande. Vidare kan man eliminera skivbranschens behov av låtskrivare helt - vem behöver en människa när man lika lätt kan slumpa fram en låt i en dator? Bara att kombinera Lady Gaga med lite Kings of Leon och spritsa med lite Agnes så har vi nästa superhit färdigskriven.

Men ja. Där tog min tanke slut. Jag pratade lite kort med Lökken om det efter lektionen. Han förde upp tekniska framsteg som ännu en dimension i det hela. Med fler sätt att ta kontakt med varandra på och mer tillgång till fler grupper blir det svårare att ta ställning till sånt som man inte är som inte redan finns vilket kan leda till ett utanförskap och ett individualiserande i samhället. Typ.

Jag vet inte. Jag tänker inte gå in djupare på det hela här (frågan är väl om jag kan) så jag passar nog på att avsluta här. Lämna gärna synpunkter på mitt upplägg så ska jag ta dem i beaktning, om jag känner för det!
Hoppas det var någorlunda intressant och så syns vi framöver!

//Sigge