Första inlägget!

Hej hallå!


Som övertrött psykologstudent på termin fyra i färd med att skriva det första inlägget på termin fyras studentblogg bör man kanske fundera på vart ribban ska läggas. Fast jag vet inte. Jag har aldrig bloggat förut. Jag följer inte heller aktivt några bloggar. Vad är en blogg? och vad är en ribba för en blogg? och vad ska jag egentligen skriva om?

Jag tänker så här: jag skriver ett inlägg när lite funderingar väckts kring det vi håller på att läsa just nu - när en tanke poppat upp i skallen som anknyter till det vi precis lärt oss. Det kommer kanske bli intressant för er som läsare av två anledningar: dels så får ni en inblick i vad det är vi läser och dels så kanske det ger nån form av inblick i vad det kan väcka hos åtminstone en av studenterna i kursgruppen. Vidare så blir det intressant även för mig eftersom att jag får ett gyllene tillfälle att sätta mina halvförvirrade tankar på pränt.

Så. Vad har hänt på sistone? På termin fyra läser man som ni kanske, eller kanske inte, vet, sociologi. Just nu är vi inne på den andra delkursen som handlar om socialpsykologi och grupparbete. Alltså: hur grupper, främst små men även större, fungerar. Vi lär oss även hur individer inom gruppen interagerar, samt hur grupper interagerar med varandra och hur individer blir påverkade av grupper.

Bland annat så igår, på en föreläsning med Andreas Lökken, nämndes ett specifikt gruppfenomen: "förekomsten av outgroup är en av de viktigaste faktorerna som styr självkategorisering". Det vill säga, en grupp, vilken som helst, är främst beroende av att se vad andra grupper INTE är för att själva definiera sig själva. Som exempel fick vi genomgå en övning. Vi skulle nämna olika outgroups i förhållande till psykologstuderanden, samt några epitet som tillskrivs grupperna. Efter inverterande kan man konstatera att...

Vi har inte dåliga kunskaper i psykologi, vi är varma men ändå proffessionella, vi har välförtjänt hög status, vi är inte för vänstervridna i våra politiska åsikter, vi ville bli psykologer och blev det också, vi är inte flummiga, vi vill rädda världen och vet faktiskt hur till skillnad från en viss annan yrkesgrupp, vi är inte biologistiska, vi är inte pengastinna eller statussökande, vi är inte naiva, vi är inte kedjerökare, inte arbetarklass, vi är underbetalda men inte offer, vi är ambitiösa och reflekterande, och vi är inte småkorkade.

Så efter denna övning i att klanka ned på andra och höja oss själva till skyarna etablerades och klargjordes vår självbild i rollen som psykologstudenter. Fantastiskt.

Det förde åtminstone mina tankar till vad som skulle kunna bli en av konsekvenserna, nämligen att om alla nya grupper skapas som reaktion på andra, så finns det kanske inte någon sann kreativitet? Vidare kom jag att tänka på en artikel som Johan på terminen under länkat en gång på Facebook.

Den handlade om en man som på 80-90-talet nån gång gjort ett musikaliskt alfabet och översatt kända klassiska kompositörers alster till det. Från det lyckades han klura ut matematiska algoritmer som han sedan matade in i en dator som sedan kunda slumpa fram musikstycken som lät som att de komponerats av exempelvis Bach. Vidare kunde han kombinera samtida kompositörers algoritmer för att skapa andra musikaliska verk som lät precis som nästkommande kompositörs. Hans datorprogram ifrågasatte på så vis allt vad kreativitet hette.

Jag tycker mig se en viss parallell, att ingenting nytt skapas som inte kommer från det gamla. Därför borde det alltså vara möjligt att se in i framtiden på gruppnivå till viss del; vilket också har visat sig i historien, särskilt den politiska. Just nu går vi (dessvärre) som bekant alltmer åt höger efter en lång lång period av vänster. Kanske är det just därför SD får så många röstare. De är inte som de andra partierna. De är nåt nytt, nåt annorlunda, nåt som står utanför den lite mossiga apparat som är svensk politik idag. Vad exakt de står för i övrigt är oviktigt verkar det som.

Men det skulle ju också innebära att man med hjälp av datorer kan förutspå vad människor kommer att vilja ha - vilket för kommersialismen skulle vara revolutionerande. Vidare kan man eliminera skivbranschens behov av låtskrivare helt - vem behöver en människa när man lika lätt kan slumpa fram en låt i en dator? Bara att kombinera Lady Gaga med lite Kings of Leon och spritsa med lite Agnes så har vi nästa superhit färdigskriven.

Men ja. Där tog min tanke slut. Jag pratade lite kort med Lökken om det efter lektionen. Han förde upp tekniska framsteg som ännu en dimension i det hela. Med fler sätt att ta kontakt med varandra på och mer tillgång till fler grupper blir det svårare att ta ställning till sånt som man inte är som inte redan finns vilket kan leda till ett utanförskap och ett individualiserande i samhället. Typ.

Jag vet inte. Jag tänker inte gå in djupare på det hela här (frågan är väl om jag kan) så jag passar nog på att avsluta här. Lämna gärna synpunkter på mitt upplägg så ska jag ta dem i beaktning, om jag känner för det!
Hoppas det var någorlunda intressant och så syns vi framöver!

//Sigge