Flum kring juridik och grupper och sånt där

Ingenting händer när jag pluggar juridiken. När jag läser psykologi associerar jag till massa delar av mitt och andras liv, reaktioner, tankesätt, etc. Saker som internaliseras, går upp för mig eller på nåt vis sätts in i ett sammanhang som jag oftast tänkt på förut men på ett lite annorlunda vis. Det är lite charmen med psykologi som ämne, men också vad som gör det jobbigt. Det är svårare att stänga av omvärlden när man plugga psykologi helt enkelt för att det kan appliceras på typ allt, även saker utanför plugget. När man skriver om socialtjänstlagarna skriver man bara om socialtjänstlagen. Det är ganska skönt.

Eller så tänkte jag i alla fall innan. När jag väl började arbeta mig några tankar in i det, faktiskt i samband med att jag krisade lite grann kring vad fan jag skulle skriva om i bloggen. Då kom jag på något som en föreläsare hade sagt, att lagen speglar samhället i en växelverkan. Man kan se på ett samhälle ungefär vilken ideologi och vilka tankar som strömmar genom det via dess lagar.

Vidare finns det paralleller mellan grupparbete och att vara en god förälder. Gruppen ska stimuleras optimalt genom inte för svåra eller för lätta uppgifter vilket också är det enklaste sättet att skapa en allians i gruppen eller till föräldern. Vidare måste föräldern/gruppledaren vara lyhörd för gruppens signaler och på något vis få gruppen/barnet att lita på den.

Samhället är ju något slags grupparbete på metanivå. Men ingen accepterar (eller borde acceptera) en enstaka klar ledarfigur, det finns ingen förälder. Så vad gör vi? Vi konstruerar olika organ och texter, bland annat Lagen. Den har någonstans en del paralleller till en förälder. Om du dödar någon, får du fängelse i tio år eller på livstid. Ät upp det du tagit på tallriken, annars blir du tillsagd. Lagen som en slags inblick i ett kognitivt schema.

Att döda någon och att ta mat är inte riktigt samma sak, såklart. Men det följer samma mönster. Liksom, döda någon? Vad innebär det? Gör det nån skillnad om det finns förmildrande omständigheter? Ja då heter det dråp. Gör det nån skillnad om det inte finns uppsåt? Ja, då blir det vållande till annans död. Men vad är uppsåt då? Ja det är där gruppen, eller barnet, får avgöra själv. Att äta färdigt det man tagit på sin tallrik, då. Vad innebär det? Gör det nån skillnad om du mår illa av maten? Om du blev äcklad av någonting som sades vid matbordet? Om maten helt enkelt inte var god, eller dålig av något annat skäl?

All lag etableras baserat på tidigare erfarenheter, precis som en personlighet (enligt min övertygelse). En praxis etableras - så här löste vi detta problemet förut, så kan vi lösa det nu också. Inom juridiken kallas det för prejudikat, för en människa "fan så var det för mig när jag försökte baka den perfekta morotskakan".

Parallellen tycker jag är rätt tydlig. Enkla situationer som vi stått inför förut kan vi lösa i tingsrätten redan, som förut. Men om något inte stämmer, överklagar vi till hovrätten. Eller så ligger vi och ångestar lite hemma i sovalkoven över ett glas vin och ett paket glass (eller vad ni nu gör). Kanske kommer vi fram till att detta är ett nytt problem. Då tas det upp i hovrätten. Sen finns det ännu ett steg, Högsta domstolen. Dit kommer alla problem som vi inte riktigt kan hantera, som vi legat sömnlösa över i några veckor, kallsvettiga och huttrandes under en filt som luktar ångest och krossade drömmar.

Det är ju förvisso ingen nyhet. Det absolut mest kända exemplet på att vi försöker konstruera någonting som står över oss finner vi i bibeln och andra religiösa texter. Där har vi en skäggig man i himlen som skickar ned budord på stentavlor och förklarar hur världen kom till och varför vi är här och hur vi ska bete oss mot varandra. Men allting förgrenas. Allting har delats upp.

Vi har gått från bibeln som hade ALLA sanningar, till ett samhälle som har ett styrelseskick indelat i många olika myndigheter. Vid sidan om det har vi vetenskapen. Det räcker ändå inte till, så vid sidan om DET har vi andliga rörelser och fortfarande är religionen kvar om än med förminskad styrka. Dessutom interagerar vi med hela jävla världen vilket komplicerar saker ytterligare. Detta är ett förhållandevis nytt tillstånd. Om vi knyter detta till gruppteori, så säger den att vi för att kunna fungera väl som grupp måste definiera våra roller gentemot varandra. Denna fas karaktäriseras av konflikt och att man slåss om den roll man föredrar.

Det är heller aldrig säkert att man tar sig ur den fasen, men det tänker jag heller inte spekulera kring. Vad jag tänker spekulera kring är uppdelningen i olika myndigheter och vetenskaper. Myndigheterna förgrenar sig, har ett behov av att dela upp arbetet sinsemellan. Men det verkar ändå som att det blir mer och mer samarbete mellan myndigheterna. Vidare pushas det mer och mer för att allt arbete ska basera sig i vetenskapen. Även där sker en grupprocess. Vilken roll ska vem få? Kommer allting till slut att bli en enda stor organism som arbetar tillsammans eller kommer vi inse att ingenting fungerar och bara bli arga på varandra som en enda härlig dysfunktionell grupp (eller familj)? Blir vi kommunister, anarkister, ultra-kapitalister eller nåt helt annat?

Vi hade en föreläsning idag om samverkan mellan myndigheterna. I det exempel vår föreläsare hade verkade det dock som att man i ett visst projekt runtom i landet inte haft nån centraliserad procedur för ungefär hur arbetet ska fördelas mellan myndigheterna vilket ledde till att praxis såg annorlunda ut överallt. Det berodde främst på förvirring kring hur sekretesslagen bör tolkas.

Det gjorde det omöjligt att etablera en nationell praxis för hur samarbetet ska se ut - eftersom att de allihop gjorde annorlunda kan de inte dömas likadant i en domstol och därför kan prejudikat bli missvisande. Kanske kan man se det som att föräldern varit alltför låt-gå i sitt förhållningssätt till barnen som inte kan förutspå konsekvenserna av sitt handlande? Till slut skulle man ju bli tvungen att ha en egen domstol för varje del av projektet och därmed skulle det bli som en egen liten samhälls-ö med sina egna normer och värderingar. Inte en del av familjen längre.

Det finns klart fördelar med att låta varje instans etablera sina egna normer också. Men jag tror inte att samhället behöver förgrenas mer och jag tror att samarbete alltid fungerar bättre om det finns vissa riktlinjer för hur man ska bete sig i förhållande till varandra. Gruppteori säger ju även att den fas där man måste hitta sina roller gentemot varandra är den jobbigaste. Allt som underlättar den utan att ta bort för mycket av det kreativa arbetet som ändå sker därunder måste ju vara av godo.

Jag vet inte. Nu tar jag jul.

God jul och gott nytt år!
//Sigge

Fria reflektioner kring grupprocesser och juridik:

Fria reflektioner kring grupprocesser och juridik:

Konstaterade ganska glatt på facebook att jag aldrig mer ville höra ord som process och dynamik igen. Efter att denna trötthet lagt sig efter D2 – kursen kan jag nu åtminstone börja använda dem i skrift igen. Jag har för mig själv tänkt på att mycket i livet faktiskt kan vara rätt terapeutiskt; man lär känna sig själv i vardagssituationer och inte enbart i divanen/soffan. För mig var grupprocessen under D2 terapeutiskt – något jag inte kom att förstå förrän kursen var avslutad.

Om jag snabbt ska sammanfatta mina upplevelser från D2 vill jag understryka att kursen i sig har vart en aning stressig men samtidigt mycket lärorik. Socialpsykologi har nog aldrig vart mitt största intresse men jag tycker ändå att det belyser människan från ett intressant perspektiv – jag är övertygad om att man får större förståelse för individer när man ser dem i sin gruppkontext. Främst kanske man kan lära sig något om en själv; vem är jag i gruppen; vad är jag bra på och hur kommer det sig. För mig ledde D2 till många nya insikter om hur jag fungerar i en grupp – hur jag tar ledarrollen när jag själv inte anar det, hur jag skiftar mellan att vara skämtare och den strukturerade är några exempel på detta. Mest överraskande är kanske att jag kan ta ledarrollen – om än omedvetet; detta är inte något jag är van vid i vanligt fall. Jag trodde inte ens jag var kapabel till att göra det. Men vem vet, psykologprogrammet kanske lockar fram nya färdigheter;).

Nu har vi också kört igång sista fempoängaren för terminen: kursen D3 juridik. Jag hamnade nästan i chocktillstånd vid introduktionsföreläsningen; på bänken dök det ner cirka 10 stycken pappersbuntar med lagar och förodningar, samt en massa böcker att läsa. På en fempoängare så här över jul. Motivationen är ganska låg nu för tillfället även om juridik verkar vara intressant – och inte så värst ologiskt som jag trodde. Det känns enormt viktigt att ha koll på lagar och dylikt – inte bara för att måste – utan också för att ha något att förhålla sig till i framtiden som yrkespraktiserande psykolog.

Nu är det dock söndagsmorgon och jag har bestämt mig för att ha en skön dag – det blir nog lite juridik men samtidigt en stor dos av Diablo 2 som åter igen är installerat på min dator.

/Sven    

Gruppdagboken är nu avslutad...

Det moment som precis avslutats var rätt krävande. Vi skulle parallellt med att lägga upp, genomföra och presentera ett arbete skriva en gruppdagbok. Dagbokens upplägg fick vi som grupp bestämma över själva, men tanken är väl att man ska få med tankar, känslor, interaktion och sådär, för att senare i efterhand kunna analysera gruppens utveckling.

Det var jävligt jobbigt. Faktiskt. Inte så att jag hade en jobbig grupp - det var lite segt i början men när vi väl kom igång så var det skitbra och det finns en lärdom i det - utan snarare att man återigen blir påmind om drag i ens personlighet som förmodligen aldrig kommer förändras.

I det ligger något väldigt tråkigt. Man är förutsägbar, på ett vis som inte går att ändra. Jag tror stenhårt på att det finns personlighetsdrag som är någorlunda stabila efter att du blir typ 20. Däremot tror jag inte på att det tjänar särskilt mycket till att mäta dem eftersom att uttrycken är de som är det viktiga och att de går att förändra. Det i sig är nog ett uttryck för min personlighet haha...

Gruppteori säger att man har vissa favoritroller i grupper men att det finns en viss flexibilitet och att man kan fungera på flera olika sätt. Man behöver alltså inte vara exakt samma person hela tiden för att trivas eller fungera. Men din personlighet gör att du hellre söker dig till en viss kontext. Din personlighet baserar sig på erfarenhet. Du gör hellre det du är erfaren med.

(Allt som kommer efter här är mina egna reflektioner)

Därför borde man om man inte trivs med den man är, söka sig till en ny kontext, där din personlighet fungerar i en annan roll. Om du trivs med detta så kan du stanna och få nya erfarenheter. Erfarenheterna förändrar på vilket sätt din personlighet tar sig uttryck och hur du kan kontrollera dessa uttryck. Framför allt förändrar erfarenheterna hur du mår.

Kanske är det en delförklaring till varför grupper som AA är så effektiva. Vi tar in dig, vi hittar en roll till dig skiljd från din föregående. Erfarenheter i den nya rollen gör att du kan ta den i andra sammanhang, förändrar din personlighet i den grad att du får en ny favoritroll. Kanske är det samma sak med sekter. Med en viktig skillnad - hur de vill förändra dig och varför.

Tror man bör vara uppmärksam på vilken kontext man väljer att befinna sig i för det kanske nånstans säger mer om hur du vill vara än om vad du faktiskt är.Om du var drogfri skulle du inte behöva AA. Om du var nöjd med hur landet styrdes skulle du inte vara politiskt aktiv. Om du inte kände att du fick något av att umgås med dina vänner skulle du förmodligen inte göra det. Fast rätt ofta gör man väl saker i sammanhang man inte vill vara?

Nej alltså, "vill vara" menar jag som i allting inräknat, med ekonomiska faktorer, risk kontra gagn, etc. Nu är jag pragmatisk som fan igen, men byter man inte sammanhang så är det ju någonstans för att det är funktionellt. Om du inte har bytt sammanhang så är det för att det för dig har varit bäst att befinna dig där du var. Du har gjort så gott du kunnat och att tänka något annat är bara destruktivt. Det hindrar dig från att börja reflektera över varför det har varit bäst att hamna just där.

Reflektionen i sig öppnar någonting, blottlägger nya mönster, gör dig medveten om att anledningen till att du befinner dig där du är kanske helt baserar sig på var du inte ville befinna dig. Metakontrastprincipen, att ingruppen definierar sig genom att säga vad den inte är i förhållande till utgruppen. Kanske är du nöjd med det. Kanske inte. Jag själv tycker att det är lite andefattigt. Jag vet inte varför jag läser till psykolog. Andra kan komma med jättebra anledningar åt mig. Faktiskt. Men själv vet jag inte säkert.

Det hör ihop med någonting som blev synligt i gruppdagboken: min tendens att fokusera på det konkreta, inte reflektera så mycket i förväg och köra på impuls. Den medför både bra och dåliga sidor.

Den skapar ett driv när det är dags att prestera något, i mitt fall särskilt skriftligt och/eller kreativt. Det är effektivt, ger mig en enormt koncentrationsförmåga vilket gör att jag kan arbeta snabbt (om jag måste, jag är lite lat) hur jag än mår i princip. Det tillåter mig ta beslut som annars hade inneburit ångest. Ofta tar jag bra beslut. Eller, jag gör något bra av dem efter att de har tagits. Denna min tendens hjälpte mig komma in på psykologprogrammet.

Å andra sidan gör det att jag står handfallen/panikslagen/förkrossad inför situationer där jag inte kan stänga av reflektionerna helt eftersom att jag är ganska oövad i att reflektera i förväg, varför jag kan upplevas som olik mig själv när jag har druckit. Alkoholen stänger av dem åt mig. Vidare gör denna tendens att jag tänker mycket i efterhand vilket gör att jag sover dåligt, får migrän, ryggont. Det gör att jag får oförberedda humörsvängningar när jag mår dåligt. Det gör att jag inte vet varför jag pluggar till psykolog, efter snart fyra terminer.

Jag vet inte vad min poäng med detta är. Kanske är det bara ett exempel på de funderingar som väcktes hos mig av just detta momentet. Nåväl. Simma lugnt. Idag inleds nästa delkurs, där vi ska lära oss om lagen och psykologi.

//Sigge