Ingenting händer när jag pluggar juridiken. När jag läser psykologi associerar jag till massa delar av mitt och andras liv, reaktioner, tankesätt, etc. Saker som internaliseras, går upp för mig eller på nåt vis sätts in i ett sammanhang som jag oftast tänkt på förut men på ett lite annorlunda vis. Det är lite charmen med psykologi som ämne, men också vad som gör det jobbigt. Det är svårare att stänga av omvärlden när man plugga psykologi helt enkelt för att det kan appliceras på typ allt, även saker utanför plugget. När man skriver om socialtjänstlagarna skriver man bara om socialtjänstlagen. Det är ganska skönt.
Eller så tänkte jag i alla fall innan. När jag väl började arbeta mig några tankar in i det, faktiskt i samband med att jag krisade lite grann kring vad fan jag skulle skriva om i bloggen. Då kom jag på något som en föreläsare hade sagt, att lagen speglar samhället i en växelverkan. Man kan se på ett samhälle ungefär vilken ideologi och vilka tankar som strömmar genom det via dess lagar.
Vidare finns det paralleller mellan grupparbete och att vara en god förälder. Gruppen ska stimuleras optimalt genom inte för svåra eller för lätta uppgifter vilket också är det enklaste sättet att skapa en allians i gruppen eller till föräldern. Vidare måste föräldern/gruppledaren vara lyhörd för gruppens signaler och på något vis få gruppen/barnet att lita på den.
Samhället är ju något slags grupparbete på metanivå. Men ingen accepterar (eller borde acceptera) en enstaka klar ledarfigur, det finns ingen förälder. Så vad gör vi? Vi konstruerar olika organ och texter, bland annat Lagen. Den har någonstans en del paralleller till en förälder. Om du dödar någon, får du fängelse i tio år eller på livstid. Ät upp det du tagit på tallriken, annars blir du tillsagd. Lagen som en slags inblick i ett kognitivt schema.
Att döda någon och att ta mat är inte riktigt samma sak, såklart. Men det följer samma mönster. Liksom, döda någon? Vad innebär det? Gör det nån skillnad om det finns förmildrande omständigheter? Ja då heter det dråp. Gör det nån skillnad om det inte finns uppsåt? Ja, då blir det vållande till annans död. Men vad är uppsåt då? Ja det är där gruppen, eller barnet, får avgöra själv. Att äta färdigt det man tagit på sin tallrik, då. Vad innebär det? Gör det nån skillnad om du mår illa av maten? Om du blev äcklad av någonting som sades vid matbordet? Om maten helt enkelt inte var god, eller dålig av något annat skäl?
All lag etableras baserat på tidigare erfarenheter, precis som en personlighet (enligt min övertygelse). En praxis etableras - så här löste vi detta problemet förut, så kan vi lösa det nu också. Inom juridiken kallas det för prejudikat, för en människa "fan så var det för mig när jag försökte baka den perfekta morotskakan".
Parallellen tycker jag är rätt tydlig. Enkla situationer som vi stått inför förut kan vi lösa i tingsrätten redan, som förut. Men om något inte stämmer, överklagar vi till hovrätten. Eller så ligger vi och ångestar lite hemma i sovalkoven över ett glas vin och ett paket glass (eller vad ni nu gör). Kanske kommer vi fram till att detta är ett nytt problem. Då tas det upp i hovrätten. Sen finns det ännu ett steg, Högsta domstolen. Dit kommer alla problem som vi inte riktigt kan hantera, som vi legat sömnlösa över i några veckor, kallsvettiga och huttrandes under en filt som luktar ångest och krossade drömmar.
Det är ju förvisso ingen nyhet. Det absolut mest kända exemplet på att vi försöker konstruera någonting som står över oss finner vi i bibeln och andra religiösa texter. Där har vi en skäggig man i himlen som skickar ned budord på stentavlor och förklarar hur världen kom till och varför vi är här och hur vi ska bete oss mot varandra. Men allting förgrenas. Allting har delats upp.
Vi har gått från bibeln som hade ALLA sanningar, till ett samhälle som har ett styrelseskick indelat i många olika myndigheter. Vid sidan om det har vi vetenskapen. Det räcker ändå inte till, så vid sidan om DET har vi andliga rörelser och fortfarande är religionen kvar om än med förminskad styrka. Dessutom interagerar vi med hela jävla världen vilket komplicerar saker ytterligare. Detta är ett förhållandevis nytt tillstånd. Om vi knyter detta till gruppteori, så säger den att vi för att kunna fungera väl som grupp måste definiera våra roller gentemot varandra. Denna fas karaktäriseras av konflikt och att man slåss om den roll man föredrar.
Det är heller aldrig säkert att man tar sig ur den fasen, men det tänker jag heller inte spekulera kring. Vad jag tänker spekulera kring är uppdelningen i olika myndigheter och vetenskaper. Myndigheterna förgrenar sig, har ett behov av att dela upp arbetet sinsemellan. Men det verkar ändå som att det blir mer och mer samarbete mellan myndigheterna. Vidare pushas det mer och mer för att allt arbete ska basera sig i vetenskapen. Även där sker en grupprocess. Vilken roll ska vem få? Kommer allting till slut att bli en enda stor organism som arbetar tillsammans eller kommer vi inse att ingenting fungerar och bara bli arga på varandra som en enda härlig dysfunktionell grupp (eller familj)? Blir vi kommunister, anarkister, ultra-kapitalister eller nåt helt annat?
Vi hade en föreläsning idag om samverkan mellan myndigheterna. I det exempel vår föreläsare hade verkade det dock som att man i ett visst projekt runtom i landet inte haft nån centraliserad procedur för ungefär hur arbetet ska fördelas mellan myndigheterna vilket ledde till att praxis såg annorlunda ut överallt. Det berodde främst på förvirring kring hur sekretesslagen bör tolkas.
Det gjorde det omöjligt att etablera en nationell praxis för hur samarbetet ska se ut - eftersom att de allihop gjorde annorlunda kan de inte dömas likadant i en domstol och därför kan prejudikat bli missvisande. Kanske kan man se det som att föräldern varit alltför låt-gå i sitt förhållningssätt till barnen som inte kan förutspå konsekvenserna av sitt handlande? Till slut skulle man ju bli tvungen att ha en egen domstol för varje del av projektet och därmed skulle det bli som en egen liten samhälls-ö med sina egna normer och värderingar. Inte en del av familjen längre.
Det finns klart fördelar med att låta varje instans etablera sina egna normer också. Men jag tror inte att samhället behöver förgrenas mer och jag tror att samarbete alltid fungerar bättre om det finns vissa riktlinjer för hur man ska bete sig i förhållande till varandra. Gruppteori säger ju även att den fas där man måste hitta sina roller gentemot varandra är den jobbigaste. Allt som underlättar den utan att ta bort för mycket av det kreativa arbetet som ändå sker därunder måste ju vara av godo.
Jag vet inte. Nu tar jag jul.
God jul och gott nytt år!
//Sigge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar