Allmänt kring att vara psykologstudent

Jag tänker skriva lite allmänt om hur det är att plugga till psykolog. Det påverkar i alla fall mig mycket utanför plugget för jag lär mig om människor och människor finns ju överallt. Sen är ju även jag människa och i utbildningen ingår också bidrag för egenterapi, dvs 350 spänn direkt från staten per session.

Men som sagt, människor finns överallt och runt psykologen finns massvis av fördomar. Det är väl kanske inte så konstigt – en psykolog är ju någon som, i alla fall enligt fördomarna, ska veta mer om dig än du själv. Folk reagerar väldigt olika på det. Bland ungdomar och studenter i allmänhet, särskilt i lite större städer, är reaktionerna i min erfarenhet oftast positiva. ”Nej men vad kul, det skulle jag också vilja läsa”, ”jag ville också komma in där men hade inte betyg till det”, ”ja åh det är jag nyfiken på vad det är egentligen”... och så klassikern, ”fan då kan du analysera det här...” varpå en anekdot berörande ett konstigt beteende eller en underlig individ som påträffats någon gång entusiastiskt berättas.

Det finns klart undantag – alla är inte positiva gentemot psykologer. Det händer att folk blir nervösa eller till och med rädda. En del säger skämtsamt att ”ja om du hade varit klar hade jag nog undvikit dig men än så länge är du ju fortfarande rätt skön”. En av den äldre generationen verkade bli förbannad på mig och slutade prata med mig när jag nämnde mina studier. Andra har negativa erfarenheter av psykvården eller har kompisar som har det. Ofta får man då höra ett och annat om det och då är det bara att hålla med.

Vidare har man hört historier om folk som velat gå i terapi hos en psykologstudent ”svart” lite vid sidan om, eller bett om att få en bedömning av någon närstående. Jag själv har blivit tillfrågad om jag kunde stärka någons självförtroende. Sådana situationer är alltid lite svårare. Självklart kan man inte säga ja, men det kan vara svårt att säga nej på ett snyggt sätt.

Till syvende och sist tycker jag personligen att det är roligare att plugga någonting som väcker uppmärksamhet, som ger reaktioner. Jämför med att nån säger ”jag pluggar till civilingeniör” och sen följer upp med det fantastiska ”jag tänker jobba med kullager” så tycker i alla fall jag att det är klart bättre med psykolog. Inget ont om kullager. Eller jo. Kullager är inget kul. Vilka masochister det finns. Det kanske man borde skriva sin avhandling om. ”Kullager – en form av självskadebeteende?”.

Däremot är det som händer med en själv ganska jobbigt – denna ständigt ökande självmedvetenhet och självkritik. Jag har alltid haft svårt för att bli arg, har alltid haft rätt långt mellan känsla och aktion, eller stimuli och respons om du så vill. Skillnaden är att jag tidigare haft lättare att hålla det ifrån mig, haft lättare att skjuta det åt sidan och sova gott ändå.

Nu hamnar jag oftare i ett slags långdraget tillstånd av självanalys. Ofta är det färgat av vilken kurs jag för tillfället läser. Nu när vi läste gruppsykologi var det ofta ”tar jag illa upp för att jag upplever det som ett angrepp på min status? Säger jag det här för att jag vill dominera i den här gruppen? Känner den här personen sig förlöjligad av att jag drog det här skämtet? Drog jag det här skämtet för att stärka min egen status i gruppen?”, etc. Det är skrattretande och krävande på samma gång. Dessutom leder det till att känslan bollas upp och blir värre än vad det är.

Tanken är väl att terapin ska hjälpa med det och göra det till en positiv grej. Det känns som att självanalysen blir snabbare och snabbare med tiden. Förr eller senare kommer man väl att automatisera den eller kanske (tveksamt) bli ”klar” med den, eller åtminstone lära sig skjuta den åt sidan. Jag vet inte om detta är ett problem som bara jag eller ett fåtal har, men jag tror inte det. Det känns ganska allmängiltigt.

Något annat man kan få höra är ju att den som pluggar till psykolog gör det för att lösa sina egna problem. Det är kanske sant till viss del - det finns en hel del kufar inom programmet, inklusive mig själv. Främst tror jag dock att det handlar om att alla har problem, men att psykologstudentens problem blottläggs på ett annat sätt än teknologens när den läser om kullager.

För, kanske blottläggs teknologens okunskap om kullager och dennes oförmåga att designa kullager. På samma sätt blottläggs psykologstudentens okunskap kring viss mänsklig interaktion och oförmåga att fungera i vissa sammanhang. Det är meningen och jag tror inte att det är där skillnaden ligger. Nej, skillnaden ligger i att alla inte behöver rota i kullager men att alla varje dag har någon slags upplevelse av att vara människa i något sammanhang. Förhoppningsvis.

Vidare är det så att det man känner igen i sig själv, kan man också känna igen i andra och jag tror inte att vi är så unika som vi gärna vill tro. Om jag kan mycket om mitt eget kullager såväl som kullager i allmänhet kan jag kanske hjälpa grannen fixa sitt när hans kärvar eller åtminstone ha en viss respekt för att kullager är komplicerade och inte bara avfärda honom som en idiot för att han inte har ett fungerande sådant. Hm. Känsloliv alltså.

Öh. Lösryckt mening. Skönheten ligger i betraktarens öga och kanske får man vara den fula ankungen ett tag, så länge man inte glömmer bort helt att man är en svan. Nu är klockan sent och jag har flummat iväg alldeles.

//Sigge