Gruppdagboken är nu avslutad...

Det moment som precis avslutats var rätt krävande. Vi skulle parallellt med att lägga upp, genomföra och presentera ett arbete skriva en gruppdagbok. Dagbokens upplägg fick vi som grupp bestämma över själva, men tanken är väl att man ska få med tankar, känslor, interaktion och sådär, för att senare i efterhand kunna analysera gruppens utveckling.

Det var jävligt jobbigt. Faktiskt. Inte så att jag hade en jobbig grupp - det var lite segt i början men när vi väl kom igång så var det skitbra och det finns en lärdom i det - utan snarare att man återigen blir påmind om drag i ens personlighet som förmodligen aldrig kommer förändras.

I det ligger något väldigt tråkigt. Man är förutsägbar, på ett vis som inte går att ändra. Jag tror stenhårt på att det finns personlighetsdrag som är någorlunda stabila efter att du blir typ 20. Däremot tror jag inte på att det tjänar särskilt mycket till att mäta dem eftersom att uttrycken är de som är det viktiga och att de går att förändra. Det i sig är nog ett uttryck för min personlighet haha...

Gruppteori säger att man har vissa favoritroller i grupper men att det finns en viss flexibilitet och att man kan fungera på flera olika sätt. Man behöver alltså inte vara exakt samma person hela tiden för att trivas eller fungera. Men din personlighet gör att du hellre söker dig till en viss kontext. Din personlighet baserar sig på erfarenhet. Du gör hellre det du är erfaren med.

(Allt som kommer efter här är mina egna reflektioner)

Därför borde man om man inte trivs med den man är, söka sig till en ny kontext, där din personlighet fungerar i en annan roll. Om du trivs med detta så kan du stanna och få nya erfarenheter. Erfarenheterna förändrar på vilket sätt din personlighet tar sig uttryck och hur du kan kontrollera dessa uttryck. Framför allt förändrar erfarenheterna hur du mår.

Kanske är det en delförklaring till varför grupper som AA är så effektiva. Vi tar in dig, vi hittar en roll till dig skiljd från din föregående. Erfarenheter i den nya rollen gör att du kan ta den i andra sammanhang, förändrar din personlighet i den grad att du får en ny favoritroll. Kanske är det samma sak med sekter. Med en viktig skillnad - hur de vill förändra dig och varför.

Tror man bör vara uppmärksam på vilken kontext man väljer att befinna sig i för det kanske nånstans säger mer om hur du vill vara än om vad du faktiskt är.Om du var drogfri skulle du inte behöva AA. Om du var nöjd med hur landet styrdes skulle du inte vara politiskt aktiv. Om du inte kände att du fick något av att umgås med dina vänner skulle du förmodligen inte göra det. Fast rätt ofta gör man väl saker i sammanhang man inte vill vara?

Nej alltså, "vill vara" menar jag som i allting inräknat, med ekonomiska faktorer, risk kontra gagn, etc. Nu är jag pragmatisk som fan igen, men byter man inte sammanhang så är det ju någonstans för att det är funktionellt. Om du inte har bytt sammanhang så är det för att det för dig har varit bäst att befinna dig där du var. Du har gjort så gott du kunnat och att tänka något annat är bara destruktivt. Det hindrar dig från att börja reflektera över varför det har varit bäst att hamna just där.

Reflektionen i sig öppnar någonting, blottlägger nya mönster, gör dig medveten om att anledningen till att du befinner dig där du är kanske helt baserar sig på var du inte ville befinna dig. Metakontrastprincipen, att ingruppen definierar sig genom att säga vad den inte är i förhållande till utgruppen. Kanske är du nöjd med det. Kanske inte. Jag själv tycker att det är lite andefattigt. Jag vet inte varför jag läser till psykolog. Andra kan komma med jättebra anledningar åt mig. Faktiskt. Men själv vet jag inte säkert.

Det hör ihop med någonting som blev synligt i gruppdagboken: min tendens att fokusera på det konkreta, inte reflektera så mycket i förväg och köra på impuls. Den medför både bra och dåliga sidor.

Den skapar ett driv när det är dags att prestera något, i mitt fall särskilt skriftligt och/eller kreativt. Det är effektivt, ger mig en enormt koncentrationsförmåga vilket gör att jag kan arbeta snabbt (om jag måste, jag är lite lat) hur jag än mår i princip. Det tillåter mig ta beslut som annars hade inneburit ångest. Ofta tar jag bra beslut. Eller, jag gör något bra av dem efter att de har tagits. Denna min tendens hjälpte mig komma in på psykologprogrammet.

Å andra sidan gör det att jag står handfallen/panikslagen/förkrossad inför situationer där jag inte kan stänga av reflektionerna helt eftersom att jag är ganska oövad i att reflektera i förväg, varför jag kan upplevas som olik mig själv när jag har druckit. Alkoholen stänger av dem åt mig. Vidare gör denna tendens att jag tänker mycket i efterhand vilket gör att jag sover dåligt, får migrän, ryggont. Det gör att jag får oförberedda humörsvängningar när jag mår dåligt. Det gör att jag inte vet varför jag pluggar till psykolog, efter snart fyra terminer.

Jag vet inte vad min poäng med detta är. Kanske är det bara ett exempel på de funderingar som väcktes hos mig av just detta momentet. Nåväl. Simma lugnt. Idag inleds nästa delkurs, där vi ska lära oss om lagen och psykologi.

//Sigge