Andra inlägget !

Tisdagen den 19/11 2010

Hejsan kära läsare,

Detta är mitt allra första blogginlägg någonsin – någonstans. Jag vet inte vad som fick mig att vilja börja.  Jag antar att jag tänker och funderingar mycket kring hur det är att vara en ung psykologstudent; en resa mot ett yrkesliv men också en livets resa med många viktiga hållplatser.

Jag går nu termin fyra och har gått igenom en del praktiska moment och har fått pröva på hur psykologarbetet kan se.  Inom ganska snar framtid väntar termin sex och kommande praktik och ibland kanske man känner att tiden går oerhört fort; man tappar bort sig själv på vägen och vill kanske inte tänka på de frågor som kanske ligger och skaver där långt borta i vårt förmedvetna. Med dessa menar jag saker som: ”kommer jag bli en bra psykolog”, ”kommer jag säga rätt saker”, ”tänk om jag gör fel”, ”tänk om jag skriver fel saker i utlåtanden” etc. etc. Listan kan  nog göras mycket längre.

Detta är frågor och funderingar som man kan ta med sig i sin egenterapi, men jag tycker också det kan vara viktigt reflektera om det tillsammans med andra. Tänk om det fanns två timmar på tisdagsmorgonen som kallades: ”frågor och farhågor inför psykologyrket” på schemat där man fritt kunde ventilera sina tankegångar och känslor inför att bli psykolog. Jag tror att man skulle hitta gemensamma funderingar och kanske bli lättad över att andra har funderat på samma saker. Jag tror att detta skulle vara jättebra!

Samtidigt är tiden under psykologprogrammet också en resa genom livet – som faktiskt också pågår utanför paradisområdets ramar. Kanske innebär det en första flytt hemifrån, en första förälskelse, nya vänner, nya intryck och nya perspektiv på saker och ting. Denna lista kan nog göras ännu lite längre än den förra, men poängen är att det blir mycket nytt som man måste förhålla sig till – och man är kanske inte alltid finner de där enkla och kloka svaren på en gång.

Syftet med detta första inlägg är inte att jag gör ett antagande om hur psykologstudenter i allmänhet tänker. Det är heller inte jag själv som har någon förlängd tonårsförvirring där jag krampaktigt försöker finna mig själv. Det jag vill få fram är att jag tycker att denna reflektion över psykologrollen och livet i allmänhet – om än skrämmande ibland – också har vart en oerhört positiv process för mig själv. Att nöta och blöta fram och tillbaka kan vara jobbigt, men jag är övertygad om att det är värt det i slutändan.  Att tvivla på sig själv ibland tror jag gör att man strävar efter utveckling i positiv riktning.    

Detta var som sagt mitt första inlägg här på termin fyra och jag tycker det är skönt att ha delat med sig av lite tankar kring livet och utbildningen. Kommentera gärna – både ris och ros, men framförallt: njut av livet och se fram emot ett spännande utbildnings/yrkesliv.  

/Sven