Gruppobservationer

Vi har haft en del föreläsningar i gruppobservation. Gruppobservation innebär att man som utomstående observerar en grupp (konstigt nog) vilket kan ske på olika vis. En dimension är hur pass mycket observatören deltar i aktiviteterna. I den ena änden av spektrat, inte alls. Observatören är helt passiv och interagerar inte alls med gruppen. I den andra änden blir observatören del av gruppen och utgår ifrån det när den gör sina observationer. Det finns såklart fler dimensioner och varianter.

Tydligen har det traditionella sättet att observera grupper sina grunder i kolonialismen. Man skickade ut någon för att observera barbariska eller primitiva civilisationer och skriva ned hur de betedde sig. Det är ett uppifrånperspektiv – jag som elit och specialist betraktar er, och jag förutsätter att min begreppsvärld omfattar er, och att jag därför kan förstå er.

Senare har modernare teorier tillkommit som även tar upp hur gruppen påverkas av att den blir observerad och även att det faktiskt kan vara så att man inte förstår gruppens interaktion till fullo och att gruppen ska få tillfälle att ge feedback och att det är bland det viktigaste.

Men just denna dag var jag grymt arg och irriterad. Vilket jävla svineri alltihop är, tänkte jag, varför tror vi oss kunna förstå nånting, vara specialister, på andras tillvaro? För det är ju det som är grejen. Vi som människor vill bli specialister på andra människor, i likhet med läkarna som blir specialister på hur kroppen fungerar, exempelvis.

Skillnaden är att läkarna får sin bekräftelse på att de gör rätt utifrån hur det blir i kroppen efter behandling. Vi som psykologer får inte det, särskilt inte i en observationsstudie – eftersom att vi rör oss med begrepp och termer utifrån ett perspektiv som gruppen vi observerar kanske inte behärskar.

Även om vi omformulerar oss till ett förståeligt språk och tillfrågar gruppen kanske det återstår att gruppen själv kanske inte vet varför den uppvisat ett visst beteende? Kan vi då som utomstående stå för förklaringen? Jag kan tänka mig att gruppen mycket väl kan säga ”ja men det kan nog stämma” och köpa den förklaringen fast den inte alls i realiteten stämmer överens med hur det faktiskt ligger till – att ingen som vet har orden att förklara det med.

Vidare föreläste de om att vi måste göras uppmärksamma på vår förförståelse av hur saker och ting fungerar och även på hur vi påverkas av observationen. Jag tänker att vi måste kunna skärskådas, såklart. Men är det verkligen så vettigt att det är vi själva som ska göra det? Är inte det hela poängen med att vi observerar en annan grupp istället för att göra undersökningen med nån slags självrapportering? Vad är det som säger att vi har högre förmåga till självreflektion än den grupp vi observerar? Sist jag kollade var urvalet till psykologprogrammet baserat på högskoleprovet och betyg vilket korrelerar med IQ och inte självreflektion.

Svaret är såklart att vi blir utbildade i självreflektion. Vi går i terapi för det. Hela vår utbildning syftar delvis till att öka vår självmedvetenhet och förmåga till självreflektion. Så varför kan vi inte istället för att observera folkgrupper under en längre period (jag pratar inte om enskilda korttidsexperiment nu), låta en medlem av den grupp vi vill veta mer om genomgå en särskild form av terapi där individen ges verktyg till att beskriva sin vardag och via det få vår information? Individen har ju observerat sin miljö i hela sitt liv.

Det ligger nån sanning i det där att den som kommer från en viss miljö vet mest om det, att den som har haft det svårt också är den som kan beskriva det bäst. Freud hade en stormig barndom och skrev om barndomens betydelse, Zimbardo kom från en fattig familj och skrev om socialpsykologi, Maslow kom från en fattig miljö och grundade i princip positiv psykologi, alltså en inriktning som fokuserar på varför vissa klarar sig bättre än andra, Bourdieu gjorde en klassresa och skrev om klass och kapital, etc etc. Allihop har gjort en klassresa och tillskansat sig verktyg att beskriva någonting som de andra i samma miljö inte kunde beskriva med de verktyg som fanns tillgängliga.

Så kanske handlar det i grund och botten om stora klasskillnader och brist på insyn – de vi observerar vet ofta inte vilken utbildning vi har eller vilka krav vi har på oss. Det är det vi som vet bäst, på samma sätt som att de borde veta bäst hur de fungerar givet att de kan beskriva det. Det enda vi kan se som det är det som finns mellan oss – något mer eller mindre allmänmänskligt, något som är giltigt för båda parter, någonting som båda kan tolka utifrån var sina ramar. Någon som behärskar båda ramarna får då ett unikt perspektiv och, som jag tänker det enligt detta resonemang, är det den individen som kan dra mest nytta av observationsstudier.

Det som äter mig är hur mycket det ligger på individerna. Varför ligger det så mycket på dessa så kallade maskrosbarn att själva ta sig ur sina taskiga förhållanden och därmed bidra till mänskligheten? Varför jobbar inte samhället ännu mer för att öka utbildningen och minska klasskillnaderna? På så vis skulle fler av dessa individer fångas upp, bidra mer till framsteg inom olika ämnen, vilket i sin tur skulle effektivisera processen. Detta utöver alla de andra positiva effekter utbildning har på samhället i stort.

Det finns ju inom skönlitteraturen, människor som haft det för jävligt men klarat sig och skrivit böcker. Jag tror inte att man kan skriva en trovärdig bok om man inte på något vis kan relatera till innehållet. Jag ser inte varför dessa individer inte kan göra detsamma inom vetenskapen om de ges verktygen, självklart förutsatt att intresset finns där.

Hoppas att det fångade nån form av intresse. Det hela är är fyllt av en mängd mer eller mindre grundlösa antaganden och vitt spretande tankar med ganska smalt fokus. Ta det för vad det är, en vardagsfundering i föreläsningsmiljö! (Det är skitkul att studera)

/Sigge